Ingen vann det svenska valet. Det tål att upprepas eftersom en del uppträder som om ett parti som avvisades av 87 procent av väljarna är de verkliga valvinnarna. Jo, det är en besvikelse, rentav chockerande, att ett parti med nynazistiska rötter fick 13 procent av rösterna i Sverige, så känt för att vara ett trevligt land. Men Sverigedemokraterna och deras skadliga åsikter kan bara få genomslag om andra politiker och medierna låter dem få det.
Jämfört med sina motsvarigheter i andra europeiska länder är Sverigedemokraterna ännu ett relativt litet parti. I EU-valet i maj låg främlingsfientliga anti-etablissemangspartier i topp i Storbritannien, Frankrike och Danmark och fick över 20 procent i Österrike och Italien. Utanför EU blomstrar de i Norge och Schweiz. Eftersom det alltid finns människor som är missnöjda med sina liv och tillståndet i landet klarar sig Sverige relativt bra.
Och även om Sverige har problem, klarar sig landet mycket bättre än större delen av övriga Europa. Sverige har inte kraschade banker och oöverstigliga skulder. Man har inte lidit under alltför stränga besparingsprogram. Ekonomin har växt mer än i något annat avancerat land i Europa efter krisen. Svenska politiker och myndigheter tillmäts i allmänhet ett större förtroende än deras europeiska motsvarigheter. Så döm inte er själva för hårt.
Eftersom det är normalt att väljarna vill se ett byte när en regering suttit två mandatperioder, belyser valresultatet i första hand hur svag dragningskraften är hos Socialdemokraterna, det traditionella regeringspartiet som knappt förbättrade sitt resultat från 2010.
Självklart bör Sverige inte slå sig till ro. Den stora faran är att politiker i mittfåran drar fel slutsatser av valresultatet. Ett misstag skulle vara att försöka ta efter Sverigedemokraternas budskap för att vinna deras väljare. Men som erfarenheterna från Storbritannien visar; det lönar sig inte att härma de främlingsfientliga. Det är inte bara smaklöst; det fungerar inte. David Camerons regering driver envist en invandringsfientlig linje och har gång på gång skärpt visumregler medan oppositionspartiet Labour kritiserar de konservativa för att inte ta i tillräckligt. Detta har på intet sätt minskat stödet för The UK Independence Party (UKIP) utan gett en skjuts åt deras kärnfråga, legitimerat deras xenofoba åsikter och stimulerat väljare att välja den äkta varan.
Ett bättre sätt är att tackla de problem som felaktigt skylls på invandrarna. Sveriges arbetsmarknad gynnar dem som har jobb på bekostnad av dem som står utanför vilket utestänger många unga, lågutbildade och invandrare.
Invandrarna blir dubbelt anklagade: av de arbetslösa och för att de är arbetslösa. Det skulle vara bättre om arbetsmarknaden öppnades för att ge alla lika chans att ta sig fram.
Sverige borde också sluta betrakta flyktingar som välgörenhetsfall. Det är beundransvärt att Sverige så generöst tar emot många människor på flykt från krisen i Syrien och andra håll. Men de som får asyl i Sverige är fullt kapabla att betala tillbaka den generositeten genom att bidra till samhället – det är faktiskt precis vad de vill. Så ös inte bara vänlighet över flyktingar; hjälp dem att komma i arbete.
Här behövs nytänkande. Jimmie Åkessons vision för Sverige är en återvändsgränd, en negativ reträtt in i isolering och ett idealiserat förflutet – men han har åtminstone en. Etablerade partier erbjuder ofta tråkiga, teknokratiska versioner av status quo. Hur vore det att försöka inspirera väljarna med en djärv och tydlig idé om framtiden?