Svenska Dagbladet

DÖ stärker SD

My column for SvD on why the December Agreement between Sweden’s mainstream political parties is a mistake. The Sweden Democrats may have been marginalised in parliament, but they have been strengthened in the country as a whole

Sluta betrakta flyktingar som välgörenhetsfall

Ingen vann det svenska valet. Det tål att upprepas eftersom en del uppträder som om ett parti som avvisades av 87 procent av väljarna är de verkliga valvinnarna. Jo, det är en besvikelse, rentav chockerande, att ett parti med nynazistiska rötter fick 13 procent av rösterna i Sverige, så känt för att vara ett trevligt land. Men Sverigedemokraterna och deras skadliga åsikter kan bara få genomslag om andra politiker och medierna låter dem få det.

Jämfört med sina motsvarigheter i andra europeiska länder är Sverigedemokraterna ännu ett relativt litet parti. I EU-valet i maj låg främlingsfientliga anti-etablissemangspartier i topp i Storbritannien, Frankrike och Danmark och fick över 20 procent i Österrike och Italien. Utanför EU blomstrar de i Norge och Schweiz. Eftersom det alltid finns människor som är missnöjda med sina liv och tillståndet i landet klarar sig Sverige relativt bra.

Och även om Sverige har problem, klarar sig landet mycket bättre än större delen av övriga Europa. Sverige har inte kraschade banker och oöverstigliga skulder. Man har inte lidit under alltför stränga besparingsprogram. Ekonomin har växt mer än i något annat avancerat land i Europa efter krisen. Svenska politiker och myndigheter tillmäts i allmänhet ett större förtroende än deras europeiska motsvarigheter. Så döm inte er själva för hårt.

Eftersom det är normalt att väljarna vill se ett byte när en regering suttit två mandatperioder, belyser valresultatet i första hand hur svag dragningskraften är hos Socialdemokraterna, det traditionella regeringspartiet som knappt förbättrade sitt resultat från 2010.

Självklart bör Sverige inte slå sig till ro. Den stora faran är att politiker i mittfåran drar fel slutsatser av valresultatet. Ett misstag skulle vara att försöka ta efter Sverigedemokraternas budskap för att vinna deras väljare. Men som erfarenheterna från Storbritannien visar; det lönar sig inte att härma de främlingsfientliga. Det är inte bara smaklöst; det fungerar inte. David Camerons regering driver envist en invandringsfientlig linje och har gång på gång skärpt visumregler medan oppositionspartiet Labour kritiserar de konservativa för att inte ta i tillräckligt. Detta har på intet sätt minskat stödet för The UK Independence Party (UKIP) utan gett en skjuts åt deras kärnfråga, legitimerat deras xenofoba åsikter och stimulerat väljare att välja den äkta varan.

Ett bättre sätt är att tackla de problem som felaktigt skylls på invandrarna. Sveriges arbetsmarknad gynnar dem som har jobb på bekostnad av dem som står utanför vilket utestänger många unga, lågutbildade och invandrare.

Invandrarna blir dubbelt anklagade: av de arbetslösa och för att de är arbetslösa. Det skulle vara bättre om arbetsmarknaden öppnades för att ge alla lika chans att ta sig fram.

Sverige borde också sluta betrakta flyktingar som välgörenhetsfall. Det är beundransvärt att Sverige så generöst tar emot många människor på flykt från krisen i Syrien och andra håll. Men de som får asyl i Sverige är fullt kapabla att betala tillbaka den generositeten genom att bidra till samhället – det är faktiskt precis vad de vill. Så ös inte bara vänlighet över flyktingar; hjälp dem att komma i arbete.

Här behövs nytänkande. Jimmie Åkessons vision för Sverige är en återvändsgränd, en negativ reträtt in i isolering och ett idealiserat förflutet – men han har åtminstone en. Etablerade partier erbjuder ofta tråkiga, teknokratiska versioner av status quo. Hur vore det att försöka inspirera väljarna med en djärv och tydlig idé om framtiden?

Europa behöver ekonomisk och politisk förnyelse

Valet till Europaparlamentet nästa månad borde utlösa en djupgående debatt om Europas framtid. Hur läker vi såren efter den ekonomiska krisen, det ekonomiska lidandet, spänningarna inom länders befolkningar, den politiska splittringen mellan länder?

Medan USA:s ekonomi hämtar sig, den asiatiska växer till och Europa åldras – hur ger vi nytt liv åt våra vacklande ekonomier? Hur kommer det sig att Europas kostsamma åtgärder för att motverka klimatförändringen i världen gör så få globala avtryck? Hur ska vi reagera på Putins aggressioner i Ukraina? Hur ska Europa säkra sitt framtida behov av energi? Hur kan man bekämpa den tilltagande högerextremismen?

Det är några av de stora frågor som politiker borde ägna sig åt. Trots detta pågår nästan ingen debatt alls. Delvis beror detta på missuppfattningen att Europaparlamentet inte skulle ha något att säga till om. I förra valet var det bara 43 procent av européerna som brydde sig om att rösta (45 procent av svenskarna). Ändå behövs numera parlamentets godkännande för nästan vartenda beslut inom EU: bankregler, handelsavtal, hålla internet öppet, göra det billigare att använda mobilen utomlands.

Fast en större fråga är att vi lever i en tid av teknokratisk (van)skötsel, snarare än politiskt ledarskap, med snäva ramar för politiska alternativ, korta tidsperspektiv och begränsade ambitioner. De flesta politiker, kringskurna av etablerade intressegrupper och i avsaknad av stora tankar, försöker ta sig fram så gott det går istället för att göra något omvälvande. De lappar och lagar, duckar och smiter undan istället för att hålla upp en övertygande, ljusare framtidsvision och sedan kämpa för att nå den. Likväl är det just radikal förändring Europa behöver.

Ekonomiskt sett är större delen av Europa i oordning. Banker i konkurs, en förkrossande skuldbörda, svag produktivitetstillväxt, klena investeringar, hög arbetslöshet och krympande befolkning. I varierande grad påverkar dessa faktorer alla europeiska ekonomier. Europa är inte dynamiskt nog. Här saknas en motsvarighet till Silicon Valley. Alla internetålderns jättar är amerikanska: Google, Amazon, Facebook, Twitter, Apple.

Ur ett bredare perspektiv ser vi att av de 100 högst värderade företagen i Amerika är 20 under 40 år medan inte ett enda av Europas topp 100 företag är grundat efter 1975 (i motsats till avknoppade eller sammanslagningar av äldre företag).

Arbetsmarknader gynnar ofta omhuldade insiders på bekostnad av utomstående, särskilt ungdomar. Europa saknar fortfarande en gemensam marknad för energi, samt tjänster inklusive datatjänster. Vår energiförsörjning är dyrare än Amerikas, farligt beroende av Ryssland och allt mindre grön nu när kol, som trängts ut av Amerikas kraftiga ökning av skiffergas, eldas i Europa istället.

Även politiskt råder oordning i Europa. Stödet för EU har nått sin hittills lägsta nivå. De flesta européer tycker att EU går åt fel håll. Demokratin är bristfällig på den europeiska nivån och är svag på den nationella. Förtroendet för politikernas kompetens, motiv och ärlighet har raderats ut. Våra öppna samhällen hotas utifrån av Kreml och inifrån av främlingsfientliga personer och reaktionärer.

Lyckligtvis är Sverige i mycket bättre form än de flesta. Under de senaste tio åren, liksom under perioden efter krisen, har levnadsstandarden ökat mer än i Tyskland. Folks förtroende för det politiska systemet är högre än på andra håll.

Men Sverige har inte råd att självbelåtet sitta still. Hushållens skulder är oroväckande höga. Likaså arbetslösheten, särskilt bland unga och invandrare. Medan nästan vartannat nystartsföretag i Silicon Valley och ett av fyra i hela USA har en invandrare bland grundarna, lyckas Sverige inte utnyttja den fulla potentialen hos sina olika talanger. Inte ens i det land där Skype och Spotify föddes, grundades något av de 20 största företagen efter 1975. Förtroendet för politiker sjunker samtidigt som en av tio stöder ett parti med nynazistiska rötter.

Sorgligt nog tror en majoritet av svenskarna, liksom de flesta européer, att dagens barn får en svårare framtid än dagens vuxna har.

En sådan pessimism är nedbrytande. Europa behöver inges hopp, en genuint optimistisk politik, ett program för en bättre framtid. För det krävs djärva reformer för att göra våra ekonomier mer anpassningsbara, dynamiska och rimliga, en öppnare politik och ett mer demokratiskt EU. Vi behöver en europeisk vår; en ekonomisk och politisk förnyelse.

Vågar Europa de reformer som behövs?

Större delen av Europa har levt i kris sex hela år. Banker har konkursat – och blivit utlösta. Skulderna har vuxit sig större. Paniken närapå slet sönder euron. Ekonomier har stagnerat eller krympt. Löner har sjunkit. Arbetslösheten har skjutit i höjden. På det hela taget har eurozonen drabbats värre än under den stora depressionen på 1930-talet.

Efter denna långa, mörka vinter har experter och politiker hälsat de första magra tecknen på tillväxt som en signal om att bättre tider är på gång. Fast en svala gör ingen sommar. Även om utsikterna är bättre än för ett år sedan förblir utvecklingen klen i det korta perspektivet, och utmaningarna på längre sikt enorma.

Detta är uppenbart i södra Europa. I Grekland, där nationalinkomsten har sjunkit med en fjärdedel letar barnen efter matrester i soptunnorna medan sjukhusen har brist på mediciner. Krossad under en ohållbar statsskuld fortsätter landets inåtvända ekonomi att krympa. I Spanien, där mer än en av fyra saknar arbete, tar så många livet av sig att självmord blivit den största dödsorsaken efter de naturliga.

I Italien saknar två av fem ungdomar arbete – i Grekland och Spanien nära tre av fem. En förlorad generation håller på att skapas. Är det då förvånande att unga européer föder ännu färre barn sedan krisen bröt ut och att någon emigrerar från Portugal var fjärde minut?

 I norra Europa är situationen inte lika alarmerande, men ändå rätt dyster. Frankrike föll ned i recession under andra halvåret 2013. Det ryck i tillväxten som Storbritannien nyligen gjort ser ut att vara farligt instabilt: trots att lönerna sjunkit med en tiondel, lånar konsumenterna för att spendera mera och därmed blåsa upp ännu en bostadsbubbla.

Till och med Tyskland är mycket svagare än vad folk tror. Inbromsningen i Kina och fallet i Sydeuropa skadar Tysklands export samtidigt som köpkraften förblir svag och investeringsnivåerna når nya bottennoteringar. Sedan 2008 har den tyska ekonomin bara växt med totalt 2,5 procent. Sverige har klarat det dubbla. I Berlin har passiviteten satt in. Enligt OECD har man, sedan krisens början, gjort mindre än något annat land för att reformera sin ekonomi.

På kort sikt är det största hindret för tillväxt en ouppklarad bankkris till följd av överdriven skuldsättning. Hushållen i Europa är nästan lika skuldtyngda som de var 2008 och statsskulden är mycket större. Många banker är zombies–varken påfyllda med tillräckligt nytt kapital att låna ut, eller avlivade. Företagen varken kan eller vill investera. Lovande delar av ekonomin är ofta svältfödda på resurser att växa med, eller bakbundna av snåriga regleringar och konkurrenshinder.

Problemet förvärras av den långvariga avmattningen av produktiviteten och enorma befolkningsförändringar. Sedan mitten av 1990-talet har Europa halkat ännu längre efter USA: medan produktiviteten hos amerikanska arbetare ökade med 1,8 procent om året det senaste decenniet, med Sverige hack i häl, var genomsnittet för eurozonen bara 0,9 procent med Grekland bara en bråkdel före Tyskland, och med Italien på noll. Kombinationen av en klen produktivitetsökning och den demografiska tendensen att arbetskraften minskar i åldrande samhällen gör att den ekonomiska tillväxten blir fortsatt svag.

Stagnation och nedgång är inte oundvikligt. En omstrukturering av banker och nedskrivning av lån skulle ge ekonomierna ett lyft. Djärva reformer skulle kunna starta en våg av innovationer och företagande. Ökad invandring skulle hjälpa. Det går att göra mer för att hjälpa exporten till snabbväxande ekonomier som Kinas. Men har Europas politiker modet att konfrontera alla de etablerade egenintressen som hindrar tillväxten?

Sveriges framtid avgörs inte av Jimmie Åkesson

Sverigedemokraternas tredjeplats i opinionsundersökningarna inför valet till EU-parlamentet i maj och till Riksdagen i september nästa år innebär att Sverige står inför en prövning. Landets framtid kommer inte att avgöras av Jimmie Åkessons parti, trots ansträngningarna att sudda bort dess nynazistiska förflutna.

Det verkligt viktiga är hur politiker i mittfåran uppträder. De har inte råd att ignorera ett parti som har stöd av nästan var tionde svensk. Men faran ligger i att de kan komma att försöka vinna dessa väljare genom att ta efter SD:s invandrarfientliga inställning och riskera en kapplöpning om vem som är värst. Därför är det helt avgörande att respekterade politiker intar en mer positiv attityd.

Regel nummer 1: Gå inte i försvarsställning. Det var rätt gjort av Socialdemokraterna att öppna arbetsmarknaden för människor från tidigare kommuniststater i Östeuropa som gick in i EU 2004. Alliansregeringen kan också vara stolt över vad den har åstadkommit på immigrationsområdet. Med utgångspunkt i Sveriges berömvärda tradition att välkomna flyktingar, har den därutöver öppnat för ökad arbetskraftsinvandring.

Den här månaden är det fem år sedan den förutseende reformen infördes för att tillåta företag som inte kan hitta passande arbetskraft lokalt, att anställa personer med den rätta kompetensen från hela världen på tvååriga visum som är förnybara. Det är en flexibel, tillväxtvänlig politik som rimmar väl med de behov som en liten ekonomi har i en snabbt föränderlig värld.

I takt med att den globala ekonomins tyngdpunkt flyttar österut och söderut medan Europas samhällen åldras och arbetskraften krymper, måste Sverige i allt högre grad delta i konkurrensen om den arbetskraft som landet behöver. Det handlar inte bara om att ta hand om de gamla (och betala deras pension) eller att se till att internationella företag med bas i Sverige är framgångsrika. Det handlar om att stödja innovationer, drivkraften bakom högre levnadsstandard, vilket alltmer hänger samman med att människor av olika slag inspirerar varandra på platser som Silicon valley–och även i Stockholm. Google, Yahoo, eBay, PayPal, YouTube och många andra företag skapades alla av invandrare i samarbete med infödda. Skype, Europas mest framgångsrika nystartsföretag på internet, var ett samarbetsprojekt mellan svenskar, danskar och ester.

Regel nummer 2: Var öppen kring de verkliga problemen och försök att tackla dem. Ibland lyckas Sverige mindre bra med att sätta befintliga invandrare och deras barn i arbete. Kombinerat med ett generöst välfärdssystem öppnar det för Sverigedemokraterna att påstå att invandrarna är en börda och inte en tillgång. Men det är inte sant. En färsk undersökning från OECD visar att invandrare i Sverige faktiskt är nettobidragsgivare till samhällsekonomin.

Likväl är det ett enormt slöseri med talang att Sverige, trots att ekonomin växer snabbare efter krisen än i något annat EU-land på ekonomiskt framskjuten position, fortfarande har en arbetslöshet på 8 procent samtidigt som unga och i synnerhet invandrare kämpar för att få jobb. Det verkliga problemet är en arbetsmarknad som favoriserar dem som redan är inne på bekostnad av dem som står utanför. Att reformera detta borde vara prioriterat.

Regel nummer 3: Ha respekt för väljarnas legitima farhågor, men stryk inte deras fördomar och missuppfattningar medhårs. Med sin blandning av främlingsfientlig nationalism, socialkonservatism och stöd till välfärdsstaten – för infödda – attraherar Sverigedemokraterna väljare både på höger- och vänsterkanten. Opportunistiska politiker ur alla schatteringar kan därför frestas att efterlikna dem.

Bortsett från att det är ynkligt att göra invandrare till syndabockar för att försöka vinna röster, så skulle den strategin inte fungera. Erfarenheter från Nederländerna, Storbritannien, Frankrike och andra håll visar att det bara skulle gynna Sverigedemokraterna att spela på främlingsfientlighet.

När politiken blir råare är väljarna mer benägna att rösta på ”den äkta varan” än på någon efterhärmare i mittfåran. Och politiker som säljer sin själ till djävulen vinner inte nyckeln till himmelriket (eller ens till Sagerska palatset) utan riskerar att dra förbannelse över sitt land.

En våg av populism i Europa

Bekymrar det att Sverigedemokraterna ligger kring tio procent i opinionsundersökningarna? Med tanke på valet till Europaparlamentet i maj nästa år borde det oroa ännu mer att det går så pass bra för obehagliga extremister på andra håll i Europa. Vänd blicken österut: Sannfinländarna ligger på 18 procent. Se åt väster: det populistiska Fremskrittspartiet fick 16 procent i valet nyligen i Norge, som står utanför EU, och sitter nu i regeringen. Se söderut: det invandrarfientliga Dansk Folkeparti drar 19 procent i opinionsundersökningarna.

Längre bort är läget ännu värre. UK Independence Party fick 23 procent av rösterna i årets brittiska lokalval. I det österrikiska valet nyligen fick det högerextrema Frihetspartiet 21 procent. Gert Wilders hatspridande PVV leder i opinionsmätningarna i Nederländerna. Marine Le Pens rasistiska Nationella fronten leder i Frankrike.

Det går också bra för extremister i många länder i Öst- och Centraleuropa, inte minst i Ungern. Obehagligast av dem alla är nynazisterna i Greklands Gyllene gryning, vars ledare har gripits i samband med diverse brott, däribland mord.

Även om dessa högerextremister skiljer sig sinsemellan (en del hatar homosexuella, andra ger sken av att försvara dem) så är de allmänt sett positiva till statlig styrning av ekonomin, socialkonservativa och med en kultur präglad av främlingsskräck–med andra ord djupt icke-liberala. Och det ser ut som om de kommer att bli ytterst framgångsrika i Europavalet nästa år. Det skulle ge dem en större plattform, ökade bidrag och ett större inflytande över all lagstiftning i EU– således också över Sveriges. Eftersom många inte bryr sig om att rösta i Europavalet, och de som gör det ofta proteströstar, kan extremhögern till och med visa sig bli den största enskilda partigruppen i nästa EU-parlament.

Medan de flesta av Europas extremister ligger långt ut på högerkanten finns några långt till vänster. I Grekland, till exempel, ligger Syriza, en koalition av radikala vänsteraktörer, jämsides i opinionsmätningarna med det styrande konservativa partiet. Andra, bland dem Beppe Grillos populistiska rörelse Fem stjärnor, som fick en fjärdedel av rösterna i årets val i Italien, är inte lätt att kategorisera. Det som alla dessa extremister har gemensamt är fientligheten mot EU. På så sätt kan parlamentet rentav komma att få en majoritet som är emot EU och som kan blockera allt som Europas ledare kan komma att besluta under de kommande fem åren. Bryssel skulle bli lika förlamat som Washington.

Denna våg av extremism har många orsaker. Finanskrisen har rivit sönder förtroendet för eliters förmåga och förstärkt känslan av att ekonomierna styrs till förmån för privilegierade insiders snarare än för hela samhället. De som förlorat på den ekonomiska omvälvningen har blivit mångdubbelt fler. Européerna ser alltmer pessimistiskt på sin framtid och är övertygade om att deras barn kommer att få ett sämre liv. Många skyller felaktigt sina umbäranden på främlingar, sådana som finns långt borta, som kineser, eller på invandrarna i grannhuset. Andra trivs helt enkelt inte med kulturell mångfald. Och de anklagar ”kultureliter” för att förråda ”folket” när dessa öppnar sina ekonomier och samhällen och överlåter makt till Bryssel.

Även om extremisterna har fel både vad gäller analys och lösningar är deras framgång ett symptom på djupare problem. Endast en av två européer är nöjd med hur demokratin fungerar i det egna landet, mindre än hälften med hur den fungerar på EU-nivå. Bara en av fyra litar på sin regering och en liknande andel litar på landets parlament. Den goda nyheten är att Sverige är det enda större europeiska land där en tydlig majoritet (60 procent) litar på regeringen (och 70 procent på riksdagen). Svenska politiker bör göra allt de kan för att det ska förbli på det viset.

Hur flexibla är Washington och Bryssel?

Europa och Amerika har glidit isär. Med ett uppåtstigande Kina och när kalla kriget blivit ett avlägset minne har USA flyttat sitt fokus till Asien. Därför är Barack Obamas besök i Stockholm den 4 september anmärkningsvärt på två sätt. Han är inte bara den förste sittande amerikanske president som gör ett bilateralt besök i Sverige. Det är dessutom hans första resa till Europa efter de i juni inledda förhandlingarna om ett transatlantiskt ekonomiskt samarbete som skulle kunna föra Västvärldens länder närmare varandra i en global ekonomi som alltmer lutar åt öst.

Det bästa är alltid att öppna sina marknader för alla. Men när samtalen inom världshandelsorganisationen WTO om en världsomspännande frihandel inte kommer någon vart och det inte finns några regler alls om utländska investeringar, skyndar sig länder att träffa hundratals bilaterala och regionala avtal. USA förhandlar om ett samarbete kring Stilla havet (Trans-Pacific Partnership) som skulle föra samman så skilda länder som Australien, Kanada, Japan, Mexiko och Vietnam. Samtidigt förhandlar EU med Indien, Japan, Kanada, Vietnam och många andra.

Men ett avtal mellan USA och EU skulle vara någonting helt annat. De två står tillsammans fortfarande för 45 procent av världsekonomin och för nästan en tredjedel av världshandeln, samtidigt som amerikanska och europeiska företag har investerat över 2,8 biljoner dollar i varandras ekonomier. I en tid när tillväxten är svag och det är ont om jobb skulle ett lyckat avtal kunna betyda en kraftig ekonomisk injektion.

För en liten ekonomi som Sveriges, vars framgång är beroende av utrikeshandel och internationella investeringar, är detta särskilt viktigt. Under de senaste decennierna har svenska företag blivit globala och nu investerar de mer i USA än i något annat land. Och det är trafik i båda riktningarna. Amerikanska Nasdaq äger Stockholmsbörsen samtidigt som Manpower, General Electric, IBM och ytterligare omkring 1300 USA-företag som etablerat sig i Sverige, tillsammans har fler anställda i Sverige än några andra utländska företag.

Förhandlarna siktar på snabba resultat, möjligen redan nästa år. Men det finns gott om hinder. Bidragsbönder är en mäktig påtryckargrupp både i Bryssel och i Washington. Amerikaner accepterar genmodifierade grödor, européer vill inte ha dem. Frankrike vill skydda sina filmer mot Hollywood. Skandalen med NSA:s spioneri gör européerna särskilt angelägna att skydda sina personuppgifter. Mer allmänt sett har Amerika och Europa olika regleringar och standarder på allt från att godkänna nya mediciner till att avgöra om en kemikalie är säker – och båda tycker naturligtvis att deras eget system är bäst. Amerikanska företag skulle bli mycket missnöjda om de fick se fler hindrande EU-regleringar smita in bakvägen medan européerna oroar sig för de förment lägre kraven i USA.

Det stora problemet med alla handelsförhandlingar är att regeringar ofta är bakbundna av protektionistiska lobbygrupper som övertalar dem att ett större urval av billigare importprodukter är ett hot snarare än en fördel. Under det kalla kriget hade den amerikanska regeringen ett bredare perspektiv till följd av den övergripande prioriteringen att hålla samman Västalliansen. Kan en sådan logik möjligen än en gång förmå Washington och Bryssel att vara flexibla? Trots allt skulle en överenskommelse inte bara föra Europa och USA närmare varandra. Det är också en chans att etablera långsiktigt hållbara, globala regler och förhoppningsvis kickstarta en utveckling mot en friare världshandel.